Fru

Och så har jag då blivit fru!
Och jag har fått en make.
Fint är det.

Tänkte mig ett långt inlägg med bilder från möhippa, svensexa, bröllop o smekmånad senare.
Kram

Oväntat

En av dom mest oväntat roligaste ögonblicken i mitt liv var på gymet i Åkersberga. En "dans"-klass där instruktören förberett en koreografi till Lady Gagas "Born This Way".
Vi hade efter en timmes träning uppvisning för pump-klassen som väntade på att få komma in i salen.

Vilken kick det var!

Det sitter jag alltså o tänker tillbaka på nu, på bussen, 5-6 år senare, på väg till jobbet.

Tack instruktören.  Jag har glömt ditt namn men kommer aldrig glömma den gången!

Nog nu

Lyssnar på Mauro i lurarna – ”Det finns ingen som vinner” När det är nog så e’re nog”

Funderar på vart allt tog vägen. Var mina drömmar om ett lyckligt liv är?

”Jag säger till dig broder som är ung och stark idag………..”

När det är nog så e’re nog.

Ja tamejfan. Jag vilar i det och det känns bra.

Det är nog nu, det känns bra, jag har blivit vuxen!

Krasch

Krasch in i väggen.
Konflikt
Kaos

Jobbet stinker som man säger i Amerikat.
I privatlivet går jag på moln.

Såååååååååååå trött på konflikter.
Onödig energi - bortkastad tid.

Tjoflöjt - livet går vidare i alla fall................

Igen!

Alltså.
Denna påsk har jag ätit och druckit massor! Njutit o slappat.

Idag står jag på vågen hos viktväktarna.
.......

O har gått ner 0.6!

IGEN

Life is good right now 

Strålande humör!

Jag är på ett alldeles utmärkt humör!

Jag har blivit 9 kilo lättare.

Och så har jag bestämt mig att göra precis så mycket som jag själv förväntar mig av mig.

Inte vad andra förväntar sig av mig.

Det är faktiskt en skön känsla av lätthet.

Haha, tänk att jag går ner i vikt samtidigt som jag får denna insikt. Livet är bra komiskt.......

Ciao

Sjuk

Det var länge sedan jag var sjuk. På riktigt...
Jag har legat sedan i söndags o hostat o snorat. Lite  feber också tror jag.
Idag är jag på benen igen men tror att jag har tagit i för mycket, jag har svårt att sitta still....

Anyway, jag tror att det är nyttigt att stanna upp ibland. Även som nu när det är helt ofrivilligt.
Känna och förstå att världen snurrar på utan min medverkan. Att folk runt omkring mig inte upplever kaos bara för att jag är borta.

Eller?

Om jag bara kunde få in det i min tjocka skalle så skulle jag nog bli mycket gladare. Inte känna att allt vilar på mina axlar. Varför är det så att att jag alltid jobbar för att vara oumbärlig, vara bäst, vara omtyckt?

Mammas krav på lilla fröken duktig från barnsben? Eller ska man verkligen skylla på sin barndom?
 Livet är ju mitt.
Här och nu.
Och vem kan jag skylla på om inte mig? På mig som inte gör en förändring?