Det var länge sedan jag var sjuk. På riktigt...
Jag har legat sedan i söndags o hostat o snorat. Lite feber också tror jag.
Idag är jag på benen igen men tror att jag har tagit i för mycket, jag har svårt att sitta still....
Anyway, jag tror att det är nyttigt att stanna upp ibland. Även som nu när det är helt ofrivilligt.
Känna och förstå att världen snurrar på utan min medverkan. Att folk runt omkring mig inte upplever kaos bara för att jag är borta.
Eller?
Om jag bara kunde få in det i min tjocka skalle så skulle jag nog bli mycket gladare. Inte känna att allt vilar på mina axlar. Varför är det så att att jag alltid jobbar för att vara oumbärlig, vara bäst, vara omtyckt?
Mammas krav på lilla fröken duktig från barnsben? Eller ska man verkligen skylla på sin barndom?
Livet är ju mitt.
Här och nu.
Och vem kan jag skylla på om inte mig? På mig som inte gör en förändring?
